Året var 1988. Jag hade just ryckt in i lumpen och drömde varje vaken timma om antingen motorcyklar eller om andra motorcyklar. En av mina absoluta motorcykeldrömmar då var Honda CBR1000F. I blått och vitt. Jag hade faktiskt till och med ett par tubsockar som hade nära samma dekorlinjer och jag kallade dem mina ”CBR-strumpor”. Livet skulle, fantiserade jag, bli så bra om jag köpte en Honda CBR1000F.
Jag åkte till hondahandlaren i staden där jag lumpade och ville provköra. Säljaren menade att ”man provkör inte en CBR1000F. Man VET om man vill ha en”. Provkörningsfrågan besvarades med ett ordlöst kroppspråk som fullkomligen skrek ”- Hah! Trodde du!”
Det blev aldrig någon Honda CBR1000F. Det är faktiskt så att nu när jag såg denna CBR på Blocket som jag ens reflekterat över att jag en gång faktiskt ville ha en. Idag vill jag inte ha den för de 8 000 :- säljaren begär. Jag vet inte om jag skulle vilja ha den för ens 2 000. Okej, KÖPA DEN, men inte HA DEN.
Att köpa och sälja, OK. Äga och köra? Nej.
En CBR1000F står inte alls på min ”vilja ha-lista längre”. Inte ens sockorna skulle vara kul att ha.
Å andra sidan bär inte ens tubsockor på fötterna längre.
Tiderna förändras. Så ock smaken.
