Rubriken kan låta fruktansvärt förvirrande eller kanske motsägande men jag menar allvar. Du frågar mig om jag missförstått konceptet med en ”drömhoj”.
– Ja, jo, ja, svarar jag med händerna avvisande i luften. Jag vet…
Saken är att jag vid några tillfällen kört just ”drömhojar” och vid de tillfällena blivit avgrundsdjupt besviken, eller kanske dito desillusionerad. Jag har jämfört det med att i de ivrigaste idoldyrkansåren vinna säg ett möte och en middag med sin idol. Och denne är otrevlig. Luktar illa och är ointresserad av din närvaro. Smackar när han äter och är divig. Eller kanske är så fruktat överskattad att du direkt inser att denne har en intellektuell spänst värdig en huggkubbe. Plötsligt blev hela resan och händelsen blott något för dem som ännu inte träffat idolen. Hänger ni med?
Det var en gång då jag tyckte att den nya Yamaha V-max var allting värsts värre storebror. Den hade ett rykte om sig att släppa på en börnis oavsett vilket varvtal och hastighet vi talade om. Alltså i min värld allt från noll RPM med sidostödet nere till 9 000 i 250 blås.
Det sägs att det är lättare att lura i någon något än att sedan resonera ur den saken ur huvudet på densamme. Så även här. Trots att jag växte upp och kört allt möjligt så fattade jag att den här hojen inte var kapabel till allt den gjort i mina föreställningsvisioner från tonåren. Så när jag äntligen ska få provköra en så, missta mig inte här för jag är väldigt tacksam att få den utlånad till mig och att jag faktiskt fick prova öset i den, kändes motorgången mer som en Saab V-4 från 1969 än en yster och muskulös japan.
Jag vet att år inte är en faktor för det finns massor av jänkebilar med tomgång som pratar grönsaker, ”PAPPRICKAPAPPRICKAPAPPRICKAPAPPRICKA” och levereras så mycket hästar och vrid att siffrorna i kvarteret tar slut. Det är bara att jag lever i verkligheten att japanska motorer och fordon är mer tajta och exakta än äldre. Och främst då jänke. Allt jänke har i min värld chassin stabila och distinkta som lätt överkokt spaghetti.
Så när jag gasar iväg med denna V-max så upplever jag den ha vilt fluktuerande effektsvackor i varvregistret, ha olater i kurvor och som att lite beroende på vad jag gör så tar fram- och bakhjul som tvillingbröder med ADHD helt olika spår i kurvan. Ja, och med känslan att ramen är så mjuk att motorn hänger och dinglar under mig som, ursäkta ordvalet ”en hängpung”. Jag vet att det inte är sant men jag illustrerar skillnaden mellan min förväntan och verkligheten med lite fluorecerande ord. Sen är det så, blir man desillusionerad är det svårt att få tillbaka de parameterlösa drömmarna.
Så, då har jag detta i minne ”And along came…” drömhojen Honda XLV750R. Vad hände? Samma. Denna hoj har jag drömt om sedan jag första gångerna alls såg den. Den måste ju vara en yster sand- och ökensmiskare då den marknadsfördes med bilder från Paris-Dakar. Att få ha en sån var sinnebilden av att vara en lycklig människa och äntligen ha nått hojägandeskapets totala Nirvana. Man skulle kunna kasta plånboken och aldrig mer köpa något alls.
Så kom provturen. Idag drömmer jag heller inte om en Honda XLV750R. Jag drömmer om ganska få hojar på det sättet numer. Jo, jag vill ha en Ducati F1 750, En Paso. Jag vill ha en Honda VFR750R RC30 och en … en massa hojar. Säg att jag helst av allt vill ha en RC30, vi säger det! Skulle jag provköra den? Nej! Nu tror jag ändå att just den är så sjuhukt mycket mer än jag klarar att beslå med kritik, men ändå. Tänk om jag kör den och den… Är oengagerad, ointresserad och kanske till och med…
…luktar illa.
Lämna ett svar