En motorcykel (o)tur

Föga visste vi vad ödet, och bambi, hade för planer denna kväll

Det här med motorcyklar är för min del att anse vara ett rent lyckopiller. Jag tycker det är kul att köra. Men också att mecka. Eller för den delen, bara till nördigt noggrann nivå, utföra en simpel service. Detta gör att hoj-intresset kan hållas igång under hela året. Det byter bara fas. Det finns helt enkelt mycket kul att syssla och pyssla med inom mc-hobbyn.

Men någon enstaka gång så blir det inte riktigt så bra.
Nu pratar jag inte om den där turen man tar ibland, där det visar sig att dagsformen inte är helt hundra. Man gör små missar och får inget flyt i körningen. Så är det bara ibland. Där är det bara att skärpa till sig, eller åka hem igen. Nej, det jag nu tänkte förmedla är ett riktigt lågvattenmärke till hojtur. Förhoppningsvis den sämsta jag någonsin kommer få uppleva.

Det började med en riktigt fin kväll. Solen lyste över Södertörn och det hade avverkats ett tiotal riktigt goa mil redan. Som avslutning var det tänkt att bli något varv på den i Stockholmstrakten tämligen välkända “slingerbulten”.
Sagt och gjort. Kurva efter kurva avverkades, snyggt och kul och tillslut tog bulten slut. Tanken var att bara vända om och köra det där sista åket, innan det var dags att vända hem. 

Så gjordes också men efter bara någon kilometer så var det dags för den trevliga turen att växla till något helt annat. Det hela startade med att en viss tvekan vid gaspådrag infann sig.
En tvekan som en kort sekund senare övergick till att en cylinder slutade tända. Detta följdes av att även nästa, och nästa, och nästa cylinder tackade för sig. Ingen drivning kvar.
Rullar in till vägkanten, tämligen förvirrad, och börjar leta efter en orsak.

Innan jag ens klivit av motorcykeln är felet konstaterat. Inte en droppe bensin finns kvar. Eftersom kvällens hojval var en fyrcylindrig hoj, med lika många förgasare så blev då händelseförloppet logiskt. En förgasare i taget har tömts på bensin och därför försvann effekten gradvis. Men hur kunde det hända?
Nu visade det sig att även ett annat fel inträffat. Ett som lurat mig ordentligt.

På sporthojar så är vikt, eller snarare avsaknaden av vikt, en viktig sak. Man skalar bort så mycket saker som går på dessa hojar för att få ner just vikten. Jag har en grej för hojar som inte har så mycket saker. Ju mindre bjäfs desto mer känsla, oftast.
En av sakerna man prioriterat bort är tankmätare. Istället har man monterat en liten lampa som tänds när det börjar bli dåligt om bränsle.
Nu var det verkligen dåligt med bränsle. Men lampan lös inte. Den hade nämligen också tackat för sig. Något som burit med sig att jag inte reagerat på att bensinen höll på att ta slut. Fy på lampan, och ännu mer fy på mig som litar på teknik!

En tank kan, men måste inte, innehålla bensin

Hojen som fram tills alldeles nyss varit ett lätt och smidigt litet kraftpaket hade nu på någon sekund förvandlats till en tung och riktigt otymplig klump av metall och plast. En klump som dessutom stod mitt i skogen. Hur får man någon att hitta hit, och dessutom få med sig en soppadunk.
Svaret kom snabbt. Kompis Niklas bor inte allt för långt från bulten, och är dessutom motorcyklist.
Ett snabbt samtal och tur nog är han hemma, och har en dunk bensin!
Efter att tanken fyllts på startar hojen och går precis så som hojar gör när de mår bra. Men kompis Niklas är, till skillnad mot mig, en social varelse så vi blir stående en stund där vid vägkanten och pratar om högt och lågt. Det börjar mörkna…

När det väl är dags att åka så tar jag det säkra före det osäkra och bestämmer mig för att köra ner till Rosenhill och bensinmacken där för att fylla upp tanken. Bensinstopp är inget vanligt inslag i min värld och det ska således undvikas att bli det. Innan jag far iväg slår jag en signal till den bättre hälften och meddelar vad som hänt. Jag blir lite sen, men snart hemma.

Vid den här tiden så är det strax innan man kommer fram till Rosenhill ett skogsparti (Skövlat idag) som sedan öppnar upp till åkerlandskap.
Precis innan jag kommer ut ur skogspartiet så är det dags igen.
Farten är inte särskilt hög och jag har precis rätat upp hojen efter en vänsterkurva när jag noterar det. En rörelse ute i periferin.

I nästa sekund springer ett rådjur ut rakt framför mig och motorcykeln och redan då är smällen ett faktum. Det går inte att undvika.
Märkligt nog, trots att smällen redan är oundviklig så minns jag än idag precis hur förloppet var, och hur allt saktade ner. Hjärnan jobbade troligen på maxvarv men upplevelsen var slow motion.
Jag minns hur jag tänkte “rör inte bromsen” då det i så fall skulle låsa sig (ingen ABS här inte) direkt om någon del av djuret hamnade under framhjulet. Med vält hoj som konsekvens.
Till skillnad mot vad jag trodde så klipper hojen rådjuret mitt i steget vilket gör att det far ner i diket snett framför mig och rullar sedan bredvid hojen ner i diket. Det flyger plastbitar och grejer lite överallt. Men hojen håller sig på båda hjulen.

Efter smällen ser jag Bambi i backspegeln som ligger kvar i diket. Låter hojen fortsätta rulla för att under en snabb sekund konstatera att den verkar rulla fritt. Lägger då försiktigt på bromsarna och stannar. Bromsarna funkar!
Vänder runt hojen och medan jag gör det så noterar jag en älg som står och bevittnar hela händelsen några hundra meter bort. Ops!
Väl runt så ser jag att Bambi kommit upp på fötterna igen. Rådjuret skakar av sig diverse jord och annat som den samlat på sig genom kullerbyttorna i diket. Sedan sätter det av in i skogen. 

Först nu stannar jag helt och kliver av hojen. En snabb besiktning gör gällande att den är körbar. Men det finns lite att göra. Frontkåpa, vindruta, en blinkers och lite annat har agerat stötfångare och har nu tveksam funktion. Men jag kommer ta mig hem på den.
Fram med mobilen och ringer 112. Blir kopplad till polisen och viltvårdare. 40! minuters kö meddelas.
Kopplar upp ett samtal till och ringer återigen den bättre hälften.
“ – Hej, jag blir inte bara lite sen… Men jag kommer i alla fall hem”
Efter en lång väntan får jag svar av polisen.
Markerat platsen för händelsen, check. Kontaktat polisen, Check.
“Och hur var registreringsnumret på ditt fordon?”
“Nä nu slog jag nog fel nummer, jag fick upp en motorcykel här”
“Va! Oj, men du klarade dig utan skador? Hur klarade sig hojen?”
“Du, köp en triss-lott på vägen hem!”

Det gjorde jag inte. Men mitt i natten, i beckmörker, så lyckades jag tillslut tanka. Och sedan ta mig hem igen, sisådär 4-5 timmar senare än tänkt.

Varken brist på bensin eller Bambi kunde stoppa denna 90-tals konstruktion

Så vad är då sensmoralen av all denna otur på en och samma kväll?
Många faktorer spelade in och sammanföll. Fast vänta nu. Var det otur? Eller tur?
Jag hade turen att få kunglig hjälp. Tur att varken bambi eller jag ådrog oss några stora skador. Min hoj drog det kortaste strået. Men jag kom hem med den och en rejäl garagekväll senare så var den igång igen, med delar som fanns hemma på hyllan. Jag missade älgen några hundra meter bort. I det stora hela så fanns det inte mycket jag kunde ha gjort annorlunda heller.

Jo en sak. Jag skulle inte ha litat på tekniken. Jefla skitlampa! Där satt sensmoralen.

Har du haft någon riktigt dålig motorcykel-upplevelse? Dela gärna med dig

Dela!

Dela gärna!

Om Mats Wahlberg 12 artiklar
Mats är en hängiven motorcyklist, fenomenobservatör och mycket humorrik i sina betraktelser. Han samlar på Yamaha

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*