Beviset att racingreklamen inte alls fungerade på mig

Under åttiotalet var de stora förarnas stora sponsorer ofta cigarettmärken. Nu pratar jag motorsporten i allmänhet men 500GP i synnerhet. Det var inget konstigt då men kom efterhand att ersättas av andra, mer moraliskt försvarbara, sponsorer. Idag ser vi att sponsorer kan vara ölmärken men då ofta, lite lamt kan man tycka, med de alkoholfria alternativen angivna på hojarna även om man vet att det är den s.a.s riktiga varan som marknadsförs.

Den som läst lite på den här bloggen vet att jag har en lövtunn motståndskraft mot hojar med racinglack. Gärna de omoraliska cigarettmärkena. Det har jag inget emot. Reklamen på dessa fordon påverkar mig inte. Valentino Rossi har inte fått mig att köpa en Fiat. Kenny Roberts Jr fick mig inte att ringa med Telefonica Movistar. Alex Criville fick mig aldrig att tanka på Campsa. Casey Stoner fick mig aldrig att surfa med operatören Alice och Marc Marquez kommer aldrig någonsin att få mig att börja att ta Antangin näringstillskott. Så är det.

Sen finns (eller säger man fanns?) tempuset Perfekt. Hur var det när det begav sig då?
– Ja, hrhm, alltså. när jaaag var tonåring… Ni fullkomligen ser hur jag skrapar med foten och flackar med blicken.

Ni minns ju, som jag, exempelvis Gardner och Spencer (Båda stora favoriter) med Rothmans Honda, Wayne Rainey på Marlboro Yamaha och Kevin Schwantz på Lucky Strike Suzuki. Helmut Bradl (En av de, får vi kalla honom B-förare, jag gillade) körde 250 på en HB Honda. Inte minst gav Gauloises med Christian Sarron (Jättefavorit) Yamaha blåa kulörer som var så snygga. Än idag har jag svårt att titta bort när jag ser bilder och videor från då. Jag fullkomligen älskar snygga replikalacker med dessa märken. Lika mycket som jag hatar de fula och misslyckade. Just ja, Kevin Schwantz körde ju också länge med Pepsi som sponsor.

Jag rökte länge Gauloises. Mycket länge. Det ersattes med Lucky Strike som jag rökte ända till att jag slutat röka 1993. Vänner som åkte utomlands köpte ofta hem åt mig, och jag rökte högtidligt, märkena Rothmans och HB när det gavs tillfälle. Fast jag rökte inte de märkena för att jag ”gått på” reklamen. Det funkar inte på mig. Jag rökte dem för att jag genuint gillade förarna. Inget annat. Jag ville visa med mitt produktval att jag var ett racingfan. Det var ju inte så att bara för att Freddie Spencer kört med Rothmans som jag rökte märket. Nej, det var ju inte så… Jag ville bara identifiera mig med min TV-hobby att se alla race. Lite som Valentinofansen kanske drar en Nastro Azzurro i sympati till ett race.

Själv fattade jag ju att det var reklam alla andra kanske kunde gå på. Det gjorde inte jag. Då kanske främst på ett immunitetslikt sätt. Skulle jag har ”gått på” reklamen skulle ju Kevin ha fått mig att dricka Pepsi. Och det, det har jag faan aldrig gjort.