En sån där har jag haft

"Less is more" Ändå blev det för mycket

Tidigt år 2006 fick jag smak för det här med äldre hojar. För jag köpte nämligen en helt ny. Jag hade fått upp ögonen för den häftigaste hojen som fanns. Modellen hade tillverkats sedan 2004 men av någon anledning hade de gått under min radar. Men 2006 fanns bara den.
Jag hade vid denna tid två motorcyklar som jag egentligen trivdes bra med. Men när siktet låst sig så åkte de båda ut på annons med någon timmes varsel.

Nu var det bara en Triumph Thruxton 900 som gällde. En blå.
Och inte nog med det. För att ha den mest uppseendeväckande hojen i stan så måste man ha alla tillbehör. Och det fanns många. Allväders-Stället jag hade sedan innan funkade såklart inte heller. Nu var det läder som gällde.

Med denna setup så gjordes sedan det mesta som kan göras med en hoj. Det kördes, och kördes. Jag minns speciellt en gång på väg upp genom det norrländska inlandet. Det hade stannats för att tanka samt äta lite lunch. På väg ut till hojen igen så fick jag se två personer stå och beundra (förutsätter jag) min Thruxton. Det visade sig vara två engelsmän på tur genom norden. De hade varsin BMW R1200 GS fullutrustade med GPS, ABS och lika mycket packutrymme som en familjekombi. Min Thrux hade förvisso packväskor på men så mycket mer var det inte och engelsmännen påpekade att det kanske inte var ett helt givet val att resa med. Samtidigt förstod dom ju att det ändå måste vara bland det bästa man kan åka på, ur en rent nationalistisk synvinkel. Dom berättade också om någon avlägsen släkting som hade en Bonneville när det begav sig.

Man kan riktigt höra smattrandet från twin-motorn. Oavsett om du haft en själv eller inte

Jag hade ingen aning då. Men det var här slutet började
Thruxton (och de “nya” Bonneville) är något av en vattendelare. Henning provkörde min Thrux och gillade den inte. Själv gillade jag den skarpt.
Två säsonger senare och 2000 mil mer på mätaren så var jag fortfarande så himla nöjd med hojen. Men det fanns något annat som växt sig ännu större. 

Man kan kanske sammanfatta det som tidsbrist. Eller kanske en känsla av “låt mig vara”. 
Faktum var att det lyckats väl med målet med hojen. Det som ovan nämndes som “uppseendeväckande” blev en växande förbannelse. Det började med de två trevliga engelsmännen. Över tid blev det fler och fler som kom fram. De flesta med samma historia.
Bonneville, de riktiga originalen, var populära och vanliga hojar på sin tid. Triumph hade prickat rätt när de återlanserade retro-modellerna och det fick jag nu sota för.
Vid praktiskt taget varenda tankstopp, glasstur, lunchstopp eller vilket stopp som helst så kom dom fram. Herrar vars bror, farbror, granne eller såklart också ibland dom själva hade haft en Bonneville.
Stoppen blev långa och det som såklart var tänkt som ett socialt trevligt samtal blev på sikt istället för mig rena deja vu upplevelsen. Gång på gång på gång.
Jag vet att vid något tillfälle när den ständiga inledningsfrasen kom:
– Ahh en Traja! En sån där hade min…
Så avbröt jag snabbt med:
– Jag vet!

Det var nog där någonstans som insikten om att det kan bli lite för mycket av det goda landade. Förstå mig rätt. Jag har ingenting emot att folk uppskattar mina motorcyklar. Men ibland vill man bara tanka i lugn och ro.

Jag sålde min Thruxton och in kom istället en hoj utan tillstymmelse till att vara retroinspirerad. Och utan legendarisk historik i bagaget. En hoj med GPS och ABS. Samt lika mycket packutrymme som en familjekombi.

Har du fått för mycket uppmärksamhet för din hoj någon gång? Eller för lite? Kommentera gärna och dela med dig nedan

Dela!

Dela gärna!

Om Mats Wahlberg 12 artiklar
Mats är en hängiven motorcyklist, fenomenobservatör och mycket humorrik i sina betraktelser. Han samlar på Yamaha

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*