Polarn var av typen som redan tidigt valde att gå på Harleyspåret. Han byggde om och trimmade harleyhojar i massor. Den som känner mig förstår att vi efter de tidiga hojåren inte så ofta körde tillsammans. Han hängde på bikerklubbar och jag med plastkåpefolket. Ingen osämja, bara olika intressen i en värld som i mycket handlar om samma sak men i så diametrala skillnader att det inte finns någon gemensam punkt.
Någon gång runt millennieskiftet hördes vi av lite efter år av att ha levt våra liv i ”radioskugga”. Jag skulle till hans garage i Bromma för att säga hej och kom infarade på min Yamaha RD125DX. Polarn garvade till och frågade om jag hade fått ”villkor Lätt MC” igen.
-Nej.
-Varför kör du skitraka* då? *=Dåtidsslang för 125:s/lätt mc.
-Jävligt roligt, svarade jag.
-Nej, skakade polarn på huvudet och justerade någon utstickande motordel på sin gamla Panhead.
-En sån skulle jag inte köra ens om jag fick betalt, sade han i elaka ord men med en kamratlig andemening. Vi hade olika uppfattning, det visste vi.
Han hade meckat och för dagen avslutat någon bökig renovering. Då han precis var klar sa han att då vi ändå skulle samma håll kunde han, med ett snett flin, så att säga ”rasta mig” vid första rödlyse. Det kunde han säkert och troligt. En RD125DX är inte rasande snabb i accet.
-Så, sa polarn och reste sig med en blick på sin hoj och drog luggen ur ansiktet. Nu ska vi prova och få igång den.
-Ok, svarade jag och undrade lite med en japsåkares förbryllade tankebanor vad han kunde mena med att ha orden ”prova att” före ”få igång”.
Så, han började med att sätta snusdosan i insugstratten och trampade runt motorn lite försiktigt två gånger innan han satte tillbaka snusdosan i bakfickan och hoppade till med all kroppstyngd på kicken.
-Fu-tutt-tssss-sss…, förkunnade H-D:n.
-Krrrrrt, svarade kicken när den släpptes upp och så upprepades den första meningen. Fu-tutt-tsss-sss.
Polarn justerade något igen och kickade.
-Fu-tutt-PATA-PAPP-psss… Nu tände den ju till! Även om den stannade så hade den ju i alla fall visat att det fanns liv någonstans därinne bakom kylflänsarna.
Han kickade igen och så startade den motortypstypiska arytmiska mekaniska dansen.
– PATA-PAPP-PATA-PAPP-PATA-PAPP-PATT-PATT-PETT-PATT-PATA-PATA. Harleyn gick. Polarn log brett och gjorde en menande sniskning med huvudet.
Medan motorn gick varm låste polarn garaget och hängde på sig jeansväst, slimmade solbrillor och drog på sig en mattsvart jethjälm med några Mälaren Runt-märken. Jag slog på tändningen på min RD och den gröna cirkelrunda lampan för neutral lyste starkt intill den lika runda men röda oljenivåvarningslampan. Med en snabb trampning på växelpellen var ettan i och jag rullade ståendes över hojen den bakåt tills jag nästan hade styret vid ljumskarna och föste den frammåt under mig och dumpade kopplingen.
-Rrrrrrrnnnnnnnynnnn! Den varvade upp och polarn skrattade till åt min startteknik och skakade ånyo på huvudet.
-RATT-PATA-PAH… PUFF! Tssss-sss… Det var nu tyst på gården förutom en Yamaha RD12DX med tomgång så jämn och fin att de japanska teknikerna måste ha designat den med ritstift och stålskala.
Polarn kickade igen. Inget. Igen. Inget. Nu vägrade den. Jag slog av min RD och väntade på att amerikansk gnista skulle återuppstå. Tre kickar blev tio. Tio blev… Hjälmen åkte av från polarns skalle och jag fick ett sånt där medgivande jo-jag-vet-smajl medan han justerade någon med fingrarna och började kicka igen. Harleyn var stendöd. Jag roade mig med att låta min hoj knuffas fram mellan mina ben och starta var gång jag släppte kopplingen. Polarn kickade. Ock kickade. Jag testade att med handkraft ”kicka” min kick. RD:n gick igång då med. Polarn kastade ett bläng.
– Den kommer, sa polarn och kickade igen. Fast den kom inte.
Efter en stund gav han upp och frustade irriterat.
-Fan, då kommer jag inte hem. Han lät irriterat uppgiven.
-Jag kan skjutsa, menade jag tonlöst.
Han tittade på mig.
-”Näe”, fick jag till svar och med en nedvärderande blick på min RD. Jag kunde inte motstå att rulla till med hojen. Den startade.
-Har du tid, började han och tittade med blicken längre bort i fjärran än gårdens röda tegelväggar tillät. Kan du hämta min bil? Jag bor ju bara fem kilometer bort.
Snart satt jag med hojkläder på i en Mercedes och hämtade polarn som sedan skulle skjutsa mig tillbaka till hans hem och min där parkerade RD nu stod.
När vi kom tillbaka till hans P-plats tackade han för hjälpen och menade något om att man inte kan lita på teknik. Jag sa, utan att japsåkaren inom mig förstod hur han menade, att jag förstod precis. Så tog jag min RD, slog på tändningen och rullade igång min lilla 125:a, på samma sätt igen, som startade direkt. Jag log. Det gjorde inte han.
Nu har vi sån där ”radioskugga” igen. Det kanske är den där ”tekniken”.
Lämna ett svar