Jag var med några vänner och kollegor ute på det avskilda och för buskörningsfotosession ändamålsenliga Lunda flygfält i Uppland och gasade streetfighterhojar för ett reportage i MC-Nytt. Nya och fina. För att prova på så körde jag Honda CB1000R från ena banänden och vände lite snyggt. Jag lät hojen slinka upp lite stiligt på bakhjulet på tvåan tror jag att det var och där pyste jag fram lite kungligt och tjusigt. CB1000R är en fantastisk bakhjulsmaskin. Sådär höll jag på några gånger i olika farter. Vid ett tillfälle jag låg med lite framvikt mot slutet av registret så jag tänkte bara låta hojen dimpa ner och ta emot med nästa växel. Hej du…
Av någon anledning så fick jag i ett ”friläge”. BONK, sa hojen när den slog ner och jag samtidigt med lite drag i armarna skulle kompensera för accelerationen. Det slutade med att jag trillade framåt och kilades in mellan backspegelsarmarna med handlederna i en högst obehaglig vinkel. Näsan tröck mot visiret och visiret mot framskärmen. Nu började hojen sakta tappa fart och jag låg över styrkronan som en nynackad gädda. Nådde växelpedalen gjorde jag inte och även om jag hade låg jag i en sådan vinkel att jag ändå inte skulle ha kunnat gasa.
Foto: Captain Budd Christman, NOAA Corps
Jaha, vad gör jag nu, tänkte jag som inte fick någon kraft i armarna alls och hade lite mycket vikt på överkroppen så att säga. Hojen som gick på friläga tappade farten ganska fort och jag skulle liggandes med näsan mot framskärmen nog göra mig ganska illa när farten väl tog slut. Jag fick ur mig ett ”Helvete” och ett ”Faaan”.
När hojen började tveka på vilken riktning den skulle kände jag att det började bli brådis med att komma ur situationen. Då jag inte hade någon kraft alls i armarna och inte kunde göra något alls var det bara att börja juck-hoppa som en valross gör på isflaken, fast jag och på hojen. Sakta, sakta flyttades jag bakåt på hojen och ungefär när hojens styrfart var slut hade jag återfått greppet om handtagen och kunde trampa i en växel. Snyggt och ledigt fick jag fart på hojen och redde upp det innan det blev dyrt eller träkors.
Att ingen såg det heller känns som både tur och otur. Hondan skakade på något sätt på huvudet när jag klev av och jag vågade inte möta lampan på den med blicken igen.
Jag skämdes. Trots räddningen.
Och just det. Det där ”hålet” i växellådan hittades, trots idoga försök, aldrig igen.
Lämna ett svar